Happ.. För 1,5 h sedan så hade jag tuttlångt, fint å lockigt hår (må ha varit lite slitet) men nu är det cirkus 1,5 decci kortare, rakt, platt och rätt livlöst må jag säga! Jag kan inte ens ta bak luggen utan att minst 100 hårstrån lik förbaskat faller i mina ögon. Får man då ångest, eller vad? Men nu vare gjort och trots omständigheterna och mitt gnölande så måste jag säga att det är helt OTOLIGT skönt att få bort exakt allt av det fula slitna håret, inte ens ett sånt hårstrå finns kvar :) Det växer ju ändå som ogräs så när jag kommer hem från London igen så kommer det att vara minst lika tuttlångt som det var för 1,5 h sedan :) Även om detta blev bra så måste jag säga att jag trivs tusen gånger bättre i mitt långa hår, men den tiden kommer snart igen - och fort går det! :)

Jobbar och sliter som ett djur gör jag ju som sagt, vilket resulterade i att jag igår slocknade bums efter maten (typ 20) och sov fram till 07.42 för att vara exakt (vet inte varför men jag kommer alltid ihåg precis på minuten när jag vaknade) Men inte ens då vile jag kliva upp ur den varma gosiga sängen - behöver man det då eller? Mikael gjorde det ju inte lättare när han låg varm och mysig lite lagom halvslingrad runt en.. Tänkt att det är sådana stunder som jag faktiskt måste klara mig utan i ett halvt år? :O hur i hela fridens dagar ska det kunna vara möjligt? - Den som lever får se!

Nu ska jag iaf slänga i mig lite mat (min underbara var så söt och lagade mat till bara mig innan han själv skulle på jobbet) - Mums!