Gårdagen spenderades mestadels liggandes halvdöd och helyr i sängen. Den dag jag i 4 månaders tid gått runt och gruvat mig för hade nämligen kommit till sist. För 4 månader sedan gick det bra när dem tappade mig på nästintill en halvliter blod trots det faktum att jag är extremt nål och "blod-utanför-kroppen-rädd". Men den här gången gick nog allt annat än smärtfritt. Dumt av mig var det att ligga och snegla på gubben brevid mig när han hade blodet sipprandes ut ur armen och ner i påsen och veta att exakt samma sak händer mig just nu, och riktigt dumt var det av mig att ligga och smygkika på de som låg mitt emot och lämnade blodplasma. Det resulterade i att jag hann gå 15 tappra steg bort till Mikael som satt och väntade utanför innan jag svimmade. När jag efter någon minut vaknade upp så mådde jag mer illa än nååågonsin förr. Då kände jag att snart... Snart jävlar kommer det! Vinglade mig iväg bort mot toaletten och lutade den kallsvettiga pannan mot spegeln efter att jag slutit ögonen för att inte behöva se mitt likbleka ansikt och mina numera lilagrå läppar. Efter två omgångar spya och en kanelbulle och banan för att få igång blodsockret senare så stapplade vi oss mot bilen för att köra hemmåt och sen blev jag liggandes i sängen. Halvdöd och helyr. Helyr och halvdöd. Ont i armen.

Aldrig igen!
Men det var iaf en bra tanke och framför allt en förjävla bra insats trots att jag är den mest nålrädda och se-blod-rädda människan i världen. Jag tycker att jag borde lärt mig något av att jag svimmade när jag i 7e klass lämnade blod på skolan för att få en biobiljett. - Ung och dum var jag då men igår växte jag fan upp och blev vuxen.

Inse dina gränser Emelie.
Inse!

Det här blir aldrig av igen.

Nu ska jag och Mikael trösta oss med att förhoppningsvis köpa en TV innan vi börjar städa, städa, städa.. också fortsätter städa.