Det är orkanvindar och skyfall utanför mitt fönster här i London. Vindspelet lyckas likt förbannat att överrösta allt. Suck! Hela dagen har varit såhär. Grå, tråkig, innehållslös & ensam. Det var egentligen tänkt att jag skulle träffa två andra au pairer idag för att gå på söndagsmarknaden i centrala London, men dem skickade ett sms där det stod; "Hej! Förlåt att vi hör av oss så sent men vi står iaf på tågstationen nu och ska ta nästa tåg, kan du vara här på två minuter?!".. Öööh, va?! Inte en chans. Fysiskt omöjligt när det liksom tar två minuter bara att gå nerför alla förbaskade trappor i det här huset. Dött lopp! Så min dag har istället bestått av tvättning (tom tvättmaskinerna är värdelösa) och läsning. Trot eller ej men jag, Emelie Robertsson, har läst ut en bok idag och jag hade ca 250 sid kvar när jag började läsa - hur många tappar hakan nu va?! Mami, Maddlund, Terror, Sandrull?! huh?! Det gör då nästan jag själv iaf, haha!


Något som varit positivt med dagen är att familjen har varit borta hela dagen hos deras mormor som varit i Afrika under 6 veckor. Så jag har haft huset för mig själv från kl 11 i morse fram till kl  18. Men jag har ändå måstat tassat på tå utifall att familjen skulle komma hem. Jag känner mig inte alls välkommen här! 'Hmm, hur lång tid tar det att springa ner till köket och hämta en flaska vatten och upp igen?! Och hur lång tid tar det jämförelsevis att parkera bilen, låsa upp dörren och fösa ur hela kullen med ungar ut ur bilen och in i huset?' - Jag kommer att bli skvatt galen här borta! Innan dem åkte i morse var jag dessutom tvungen att för andra gången påminna mamman om att jag skulle få min lön vilket jag egentligen skulle ha haft i fredags. Det tog emot, men till sist så tog hon tummen ur.

Jag fick nyss ett sammanbrott. Började tvärlipa. Jag blev helt bestört över hur mamman uttryckte sig till barnen. Visst dem må vara ett snäpp mer okontrollerade än alla andra barn jag någonsin har varit i närheten av, men det är ju i grunden inte deras eget fel. Jag blev alldeles förstelnad när jag sedan hörde hur mamman pratade till dem och gav en utav dem... aa, behöver jag säga något mer? Det som är mest tragiskt är att jag typ inte kan säga något heller. Vad ska jag säga? Det är ju inte olagligt här. Det är återigen en grej som dem har ljugit för mig om. Jag ville verkligen innan jag kom hit försäkra mig om att dem inte slog barnen så jag frågade rätt ut fiall det förekom hemma hos dem, och oooh nej, aldrig i hela hennes liv att varken hon eller hennes man skulle kunna göra det. Det enda jag kan göra är att i efterhand säga till henne att jag inte är ok med det hela och ifall det fortsätter så packar jag min väska bums. Jag vet inte hur jag ska orka det här?! Familjen är verkligen kaotisk. Ingenting är under kontroll. Jag förstår inte hur dem tidigare au pairerna har pallat så länge som dem gjort. Har det kanske att göra med att dem kom från länder som Slovakien och Tjeckien? Själv kommer jag liksom från Sverige där det är absolut noll tolerans mot all form av  hot och våld, och här ser jag båda delarna? Här måste jag leva med båda delarna och jag står helt maktlös. Det är inte bara den här familjen i fråga utan man ser det även när man är ute. Vad har jag kommit till för hemskt land? Hur kan man ligga så jäääävla långt bak i tiden men ändå vara en världsmetropol? Borde man inte ha sett mer och fått så pass mycket positiva influenser från världen att allt sånt har borde vara passé för såååå många år sedan?

Pappan kom just hem från sin weekend i Norge. Lät mer som att han steg in på något möte än att han kom hem till ett kärleksfullt hem som han längtat så mkt att få komma tillbaka till.

Jag tror inte att någonting är riktigt som det ska här borta!