Igår gick jag, utan att överdriva, en mil i killer heels. Mina fötter är bokstavligen döda idag. Det gör ont att gå i trapppor, för då måste jag ju faktiskt räta ut fötterna som på senaste intagit en mer ihopskrumpen form. Båda mina apostlahästar har fastnat i formen av en 10 centimers klacksko - det är inte skönt! Dem båda skriker åt mig att dem vill ha ett slut på det hela. Aldrig mer komma tillbaka. Antingen ny ägare eller ge upp för gott. Tillbaka skriker jag till dem att de är två odugliga apostlahästar som mer än gärna får lämna mig. Jag är ju ändå ensam på den ö jag sitter, och ett par fötter hit eller dit gör väl ingen skillnad? Jag har dessutom just spräckt dem fetaste blåsorna i världen som under gårkvällen bildades på mina småtår. Så jag har numera en halv liter oidentifierbar vätska till salu om det är någon som skulle vara intresserad. Jag har ont. Och jag tar självfallet tillbaka allt jag sa igår om att skavsår gör mig glad. Det måste däremot ha varit alkoholen som talade. Vems påhitt är det för den delen att alkohol ska säljas billigt i just London? Dumheter! Inte konstigt att alla vill bjuda på drinkar när det dem erbjuder sig att bjuda på praktiskt taget är gratis. Något som däremot inte är billigt är taxi, men jag hade turen att hitta en riktigt hyvens taxichaffis igår efter att jag lämnat mitt ohyggligt tråkiga sällskap. Han stannade taxametern på £9,60 då han insåg att jag förvirrat mig helt. Annars skulle det hela kunna sluta riktigt dyrt. Tack för det - du fick mig att inte tappa hoppet helt om mänskligheten. Gårkvällen är inte mer nämnvärd än så. Nu vet ni att jag överlevde kvällen iaf. Det var iaf roligt att få vara tillfixad igår. Det har det inte blivit mkt av nu på slutet. Mer tillfix åt mänskligheten, tack! Inte så att man nödvändigtvis dolar på med smink och hår på mornarna då det enda dagen kommer bestå av är att byta bajsblöjor.


För i övrigt så har Dan och barnen kommit hem igen. Det märks mer än väl. Det märks att han aldrig har tagit hand om barnen själv förut. Han vet inte ens vad barnen brukar äta för mat så han gjorde det enkelt för sig och köpte färdigrätter. Han trodde knappt att 1åringen kunde tugga sin mat, så han ville ge honom flytande föda innan jag sa att han kan äta det alla andra äter. Kidsen grinar så mkt så det verkar inte som att livet skulle gå ut på något annat. Varför gör jag det här?

Finns nog inte så mkt mer att tillägga om min tllfälliga tillvaro mer än att den är allt annat än vad jag önskar att den var, tyvärr!

Over and out!