Igår var det en månad sedan jag lämnade alla underbara på hemmaplan. Och precis i detta nu så är det exakt en månad sedan jag slocknade bums i en nästintill alldeles för härlig säng, bara tre minuter efter att jag stigit in i det nymålade rummet med IKEAmöbler - dem hade tillochmed besvärat sig med att ställa in några blomsterkvastar för bara min skull. En redan då livlös hortensia samt en allt för fnöskig dracena. Men tanken var god iaf! Annars finns det inte en enda blomma i detta hus. Inte ens en halv...  - Vad jag egentligen ville komma fram till var att en månad har gått relativt fort. Vad har jag egentligen åstadkommit under en månad i denna storstad? Alla världens hörn och möjligheter har funnits framför mig, och vad har jag egentligen gjort? - Förutom att lyckats köpa alldeles för många par skor så jag inte säkert vet hur jag ska få hem dem?! För än är det ju knappast slut på min skomani. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Så jag ska nog fasen i mig kunna trycka ner dem i resväskan. Fast det lär nog bli mer än en resväska på hemvägen.

Läste just igenom de första raderna jag skrivit i min dagbok när jag kom hit. Det var precis när jag damp in i detta rum och satte mig på sängen. Efter att ha varit vaken i över ett dygn och försökt gett mig på att skriva ett livsverk på tre minuter så var det inte så konstigt att jag idag inte förstod ett skit av vad jag skrivit. Men även där var tanken god! Eller visst?! Men för ett tag sedan köpte jag en fyrkantig bok som är klädd i svart. Den agerar nu dagbok för min tid i London. Och det tragiska mina vänner, det är den inte alls är välfylld av massa spännande (kanske också har att göra med ork, då det är så mycket lättare att slänga sig vid datorn klockan åtta på kvällen än att dra fram allt pyssel jag lyckats samla på mig. Jag är helt otrolig!) Hur som helst så ekar frågan i mitt huvud; Vad har jag egentligen upplevt här borta? Och vad kan jag dra för lärdom av det? - Innerligt så vet jag inte själv. Jag är splittrad i minst 1000 bitar för tillfället, vilket gör det svårt att faktiskt känna efter. Eller ens känna att man lever. Jag måste nog läsa igenom varje rad jag har skrivit i bloggen, för här har jag väl ändå skrivit om det mesta som är både relevant och icket.

Halvtaskiga bilder bjuder jag på idag föreställande min dagbok i pappersformat. Men ni får tat' eller lämnat'.
En bild säger mer än tusen ord va? Så en del har jag väl ändå fått sagt i det där blädderblocket! :)

Förresten så är det ett dumt och tråkigt regnväder här idag som uppenbarligen har bestämt sig för att stanna, trots att han inte är särkilt välkommen. Det begränsar mig lite lätt från att gå ut och göra något. Eller jag kanske använder det som ursäkt för att få stanna inne i mitt rum hela dagen, jag är ju trots allt inte riktigt kry.. Regnet gör mig iaf inte mer sentimental. Kan tyckas att regnet får mig att blomma ut till en riktigt butterkaka. But that's me, helt enkelt! - Gud vad det är skönt att inte försköna.  

..En slutsats har jag nog ändå kommit fram till och det är att ensam är nog rätt så stark iaf - men inte ens långväga så stark som man är när man är omsvärmad av alla nära och kära. ♥