Jag vet inte riktigt om jag är vaken allt för sent en söndagsnatt eller en allt för tidig måndagsmorgon. Hur som så har klockan just slagit 04.42 och soluppgången har börjat klä himmelen helt underbart vacker. Fåglarna kvittrar på för fullt utanför mitt fönster och morgondaggen tränger sig sakta men säkert igenom vad engelsmännen kallar isolering. Det bildar kondensdroppar som vilken sekund som helst kommer att måste släppa sitt grepp och falla ner från fönsterkarmen. Elementet har just börjat knastra vilket är ett tydligt tecken på att det är morgon - snart kommer värmen äntligen tillbaka i rummet och min kyliga nästipp börjar åter att få känsel.

Själv sitter jag här en allt för sen söndagsnatt eller en allt för tidigt måndagsmorgon och skulle göra vad som helst i hela världen för att få sova tryggt i den allra bästa famnen. Tyvärr är den flera hundra mil bort så all den kärlek jag känner att jag måste få ur mig får helt enkelt vänta tills dess att jag åter får sluta mina ögon i den välkända famnen igen den 21 maj. Gud så jag längtar! Fast allra mest så längtar jag till att vakna upp dagen efter i det som faktiskt är bara vårat hem och lyckligt kunna känna att vi har hela livet framför oss. Vi två i det hem som vi har skapat tillsammans.  - Jag är mer än lyckligt lottad!

God natt!