Har fastnat i en nostalgilucka där jag sitter och drömmer mig tillbaka om tiden i London. Playlisten som nöttes  hårt där i mitt rum på Gosberton Road är på och bilderna bara fladdrar förbi på dataskärmen när jag bläddrar som en galning i alla mappar av bilder som jag knäppte på allt vad London hade att erbjuda. Gud vad jag saknar staden. Inte klokt. Någon gång i framtiden ska jag se till att London inte längre bara är ett minne. Jag vill att det ska stå mig närmre än så. Pyskiskt så gör det de, men den fysiska biten smärtar lite lätt i hjärtat när jag inser att Umeå inte alls har den puls jag så desperat skulle vilja känna igen.

Dit vill jag gärna igen. Bo - leva - njuta!

Typ Nu!

Men hängisarna som Brithis Museum tvingade på mig på den här bilden får gärna stanna hemma!