Igår när vi svängde in med bilen på Haga så körde Mikael över en igelkott. Jag såg den när den var två meter framför oss och skrek till sedan kändes ett litet gupp när bakdäcket passerade. Det tycker jag var hemskt. Fick dåligt samvete och värsta ångensten. Jag bad Mikael köra tillbaka för att säkerställa att den inte plågades på ngt sätt. Happ, vi körde tillbaks och svängde runt ett varv i rondellen för att åka tillbaka in på vägen. När vi sakta, sakta, sakta kör emot den så ser vi att den rör sig lite.. "ååååh, nu måste jag köra över den igen, den kan ju inte ligga där och plågas". Jag får om möjligt mer ångest och ber honom vänta ett tag eftersom den rör på sig ganska mycket men vi ser inget blod eller så. Efter en minut börjar den sedan trippa iväg igen, lite skakigt men utan något blod eller så. Wiiihoo!!! It's alive! För visst borde den inte ha tagit skada då? Även om det låter konstigt och fysiskt omöjligt? Han kanske hade  den en pansarsköld eller något för den såg då ut att må finfint. Det kändes iaf skönt att inte behöva somna med ett mord på axlarna.

Sen åkte vi hem och såg ett avsnitt av Grey's vilket gjorde att jag tvingades somna med döden i bakhuvudet iaf. Varför fortsätter man att plåga sig själv med den där serien för? Jag är inte nog stark mentalt för det. Jävla skit att Amerikat ska vara så förbaskat bra på att få en att storböla. Allt från Extreme Home Makeover till Americas funniest homevideos. Inte för att jag kan erinera mig att jag tjutit åt det sistnämnda men jag skulle säkert kunna men min instabilitet. Jag är nog värre än 2 kärringar med PMS och 4 gravida tillsammans.