Efter en vecka i stekande värme á la 35 grader som minst så är jag tacksam för att vara tillbaka i ett rätt så mycket kyligare Umeå med en luftfuktighet som inte ens motsvarar hälften av vad Cypern hade att erbjuda, vilket har fått mitt hår att kunna liknas med serpentiner. Men här hemma tackar jag för den mer dämpade så att pudelkrullet äntligen har fått en chans att torka och lockarna har börjat - tack gode gud - att ge med sig. Nu får jag trots allt igenom fingrarna när jag drar dem genom håret. Att det sedan har blivit mer än mest slitet är ett annat faktum vilket jag borde ta till mig och kapa en halvmeter eller liknande. Men eftersom jag trivs så bra med det som äntligen klassas som långt så tänker jag ignorera detta faktum helt totalt och hoppas att världen imorgon revolutioneras med något som kan rädda detta skatbo (vad vore världen utan hopp).

Många vitvinflaskor har förbrukats till god mat och det har varit mycket badande i vad om vanligt är duschvarmt vatten hemma hos mig. Jag glömmer dock gärna bort att det är desto mer salt än vad som det badas/duschas i här i norrland vilket har resluterat i att mina ögon fått sig rejäla doser av ovälkommet salt. En mängd som jag själv inte ens har hunnit göra av med i matlagning, räknat sedan jag för första gången ställde mig framför spisen. Men även ögonen har börjat återta sin forna glans - eller åtminstonde färg. Man kan väl inte ha huvudet med sig jämt?