Mikael har haft oturen med sig idag. Han har brutit benet. Satan vad han skrek! Han skrek så att även jag kände smärta i mina hörselgångar. Eller benet och benet var det väl kanske inte.. Han har fått två sprickor i fotleden närmare bestämt. Och som plåster på såren fick han betala 600 kr i taxi för att ta sig till akuten och gipsa. Allt detta för att han bestämde sig för att hoppa ut med soporna med oknutna skor genom köksfönstret som är 1,80 cm högt upp istället för att ta dörren ut (dörren skulle dessutom gått snabbare och för att inte tala om brutalt mycket mer hygieniskt). Så nu ska han gå med gips hela sommaren och beräknas vara tillbaka på jobbet i mitten på Augusti. Sikken otur man kan ha.

Näe.. Nu ljög jag! Tyvärr! Ni trodde väl inte på det va? Men det var det önskescenario jag hade i mitt huvud när jag upptäckte vad fan han höll på med. Istället för att säga "jag ska HOPPA ut med soporna" hade han lika gärna kunnat säga "jag har bestämt mig för att vara en idiot".

Alltså, själva hoppandet var ingen lögn, men benet var det. Det var bara i mina önsketankar.

Och just för tillfället så står han och spelar fotboll i köket. Bollar, passar mot väggen ni vet. Det som snurrar runt i mitt huvud är något i stil med att han ska råka skjuta så hårt i väggen att skåpen känner för att tappa fäste och att han i stundens hetta ska försöka stoppa det hela med några inbillade superkrafter men det resulterar istället i att han bryter handleden.

Jag känner mig ond idag. Men.. Dummheter bör straffas. Tråkigt nog så händer det aldrig min älskade. (Vad dumt det kändes att säga "älskade" i detta sammanhang). Men trots allt så älskar jag ju honom faktiskt. Trots att jag de senaste 2 timmarna hunnit med att önska att både hans fot- och handled var brutna.