Min kära far har alltid sagt till mig att jag borde sluta svära (hade varit klassiskt att säga "så förbannat" här men det överlåter jag till er som inte har något sinne för humor eller självrespekt vilket absolut inte kategoriserar mig). Att jag svär så mycket är ingenting jag lägger märke till förutom då jag är själv. Då svär jag faktiskt så kopiöst mycket att det ibland generar mig. Dels för att jag 1. Pratar för mig själv 2. kommer med ramsor som jag inte ens borde kunnat om jag var satans syster. Som nu senast så skulle jag byta ljus i min ljusstake (döööh!!) det gick smidigt och fint dom fyra första ljusen men på sista ljuset (så-jävla-klart!!) så bröt det så satans nedtryckta skafthelvetet av, just preeeeecis så att hela ljuskoppen var proppfylld med stearin och omöjligt att komma åt med typ något. En ramsa som inte ens den värsta svärmorsmardrömmen borde kunna rabbla kom ur min mun. Som om det satt i benmärgen liksom. Vilken ramsa tänker jag inte berätta eftersom jag vet att underåriga (läs; 0-åriga) människor läser det här (Emilia & Ogge). Jag ska skona era söta öron. Men jag kan säga så mkt som att det innehöll ord såsom (cencur för nollåringarna) satans, jävla, jubel, hora + lite extra småttågott. Just där och då insåg jag att min pappa har rätt (ta åt dig du kommer bara få detta bekräftat en gång under din livstid) - jag borde verkligen sluta svära..

Men så slog nästa tanke mig, blott ett andetag senare - hey, man lever bara en gång så varför sluta med något så tillfredsställande?

Nu ska jag äta middag. Somliga kallar den säkert för livets frukt och Guds gåva till människan men jag själv kallar den enkelt och grejt för cantalopemelonen.

Trevlig tisdagskväll folkens!